|
Jag erkänner direkt: Jag
älskar kläder.
Kläder är ett sätt för mig att visa vem jag är och vilket humör jag
är på. Vissa dagar vill jag synas mer än andra dagar, då tar jag
gärna på mig något udda, något som gör att jag med mina 183 cm
sticker ut ännu lite mera. Ibland vill jag ha mjuka, bekväma kläder
som får mig att slappna av och inte synas lika mycket.
Men jag shoppar allt färre plagg, och när jag shoppar är jag mera
kräsen än tidigare. Det beror på att jag successivt börjat integrera
mina kunskaper om hur klädindustrin ser ut med mina handlingar. Det
kallas för kognitiv dissonans när man inte lever utifrån sina
värderingar. Ett exempel är att stänga av tv:n när det sänds inslag
om djurtransporter men ändå köpa utländskt kött, ett annat är att ta
bilen för löjligt korta resor samtidigt som man oroar sig för
växthuseffekten. Min kognitiva dissonans har kommit till uttryck i
att jag köpt: A: Mer kläder än jag hinner använda. B: Kläder vars
tillverkning jag egentligen inte alls står för.
Klädindustrin är en av de största miljöbovarna. Hundratals
cancerogena kemikalier används i produktionen av kläder. Av de
700.000 ton DDT som produceras varje år, används hälften i
textilindustrin. Bönder i tredje världen använder gifterna utan
skyddsutrustning, deras dricksvatten förorenas, deras barn blir
sjuka. Listan kan göras lång. Många arbetare i textilindustrin har
löner de inte kan leva på och orimligt långa arbetsdagar.
Diskriminering och sexuella trakasserier förekommer och arbetsmiljön
är ofta både hälsovådlig och farlig. I Kina, som producerar mest
kläder i världen, är fria fackföreningar förbjudna.
Men det går tack och lov framåt. Fler och fler klädföretag har
blivit bättre på att följa ILO:s kärnkonventioner (ILO är FN:s
organ för rättigheter i arbetslivet). Detta är mycket tack vare att
fler och fler konsumenter trycker på och att modiga journalister
uppmärksammat missförhållanden. Ett exempel är filmen China Blue,
som visar hur kinesiska flickor under slavlika förhållanden syr våra
jeans.
Det har länge funnits klädmärken som dels använder ekologisk bomull,
dels respekterar mänskliga rättigheter i produktionen. Några
trendiga exempel är Kuyichi, People Tree, Camilla Norrback, Zion
Clothing, Patagonia, Righteous, Katherine Hamnett. Men nu börjar
även de större klädkedjorna vakna. Schysst producerade kläder finns
nu på både på JC och HM och då är det jeans och trend som gäller,
inte naturfärgade, säckiga saker som på 80- och 90-talet. Levis
lanserar schyssta jeans. Häromdagen köpte jag hela HM:s kollektion
av ekologiska kläder till min åttaåring, och fick av kassörskorna
bekräftat att den säljer som bara den.
Vi konsumenter kan öka hastigheten på utvecklingen genom att fråga
efter ekologiska och rättvist producerade plagg i butikerna. Är det
rimligt att en T-shirt kostar 49 spänn? Schysst producerade kläder
kostar lite mer, men priset är ändå långt ifrån märkesklädernas
prislappar. Själv betalar jag med glädje lite mer för en
fairtrade-logga i nacken än för en statussymbol på bröstet.
Läs mer: www.renaklader.org och
www.rattvisemarkt.se
Catarina Rolfsdotter-Jansson
rolfsdotter@telia.com
den 17
september 2007 13:04
|