|
Det ser mörkt ut på klimatfronten. Lika bra att gasa på med
stadsjeepen, låta någon annan bekymra sig om eländet. Dom, inte jag.
Men vem tusan är dom? Inte är det pessimisterna och
domedagsprofeterna, de känner sig definitivt inte manade. De suckar
eller rycker på axlarna och är faktiskt smittbärare av sin
framtidsdystopi när de menar att någon annan får ta tag i problemen.
Jag träffade en klass gymnasieungdomar som deltog i SIDA: s koncept
Zenit nyligen. I en värderingsövning fick de frågan om de trodde att
världen skulle vara en bättre plats att leva på om tio år. Det
trodde ingen, de flesta ställde sig på platsen som markerade 0 %,
några på 25 %. Men på frågan om de själva ville försöka ställde de
flesta sig på platsen som markerade 100 %.
Övningsledaren frågade sedan gruppen hur många procent av världens
barn som gick i grundskolan. Alla fick svara, siffrorna skrevs upp
på en whiteboard. Gissningarna hamnade runt 15-30 %. Svaret är 88 %.
Faktum är att arbetet går framåt med de flesta milleniemålen, utom
tyvärr bekämpningen av HIV/aids. Fattigdomen minskar, jämlikheten
ökar. Det gick ett förvånat sus bland eleverna. Pedagogen från Zenit
undrade om det kanske var så att vi hade mått bättre, känt mer hopp
och fått mer kraft att personligen göra något om vi visste att
allting faktiskt inte är så illa som vi tror. JOOO, svarade
eleverna.
De kloka kidsen kom också fram till vad de kunde göra. Svaren kom
snabbt och engagerat: Cykla mer, sopsortera, släcka efter sig,
duscha snabbare, demonstrera, köpa schysst producerade kläder,
handla ekomat, flyga mindre. Gruppen som kändes trött och livlös när
de kom fick nu energi. Alla kunde bli vardagshjältar, inte dom, utan
jag =vi. Några av tjejerna sa att de vill ha mer positiva nyheter,
fler berättelser om människor som gör skillnad, om kärlek och hopp.
Ingen mår bra av att känna att vad de gör inte har någon betydelse.
Samma dag träffade jag Sigma-grundaren Dan Olofsson. Han har startat
det mycket framgångsrika aidsprojektet Star School i Sydafrika. Att
höra honom berätta om hur varje människoliv är ovärderligt och att
fler borde prova på hur bra det känns att engagera sig i att hjälpa
andra, gav mig massor av hopp. Vilken man! Har man som han mycket
att dela med sig av kan man göra mycket, men alla kan göra något.
Även om det ger en minimal klimateffekt att jag nästan alltid låter
bilen stå och cyklar runt i Malmö så gör det gott ändå: Jag får
motion, agerar förebild för mina barn och kanske för några vänner,
sparar pengar och minskar luftföroreningarna. Så är det med alla de
små vardagliga val vi gör. De får oss att må bra och gör att vi
lever med hoppet om att en schysst framtid för våra barn och
barnbarn är möjlig. Att lägga ner och säga att det är kört, eller
visa att man tycker att det är kört är att smitta sina barn och
ungdomar med samma mörka syn på livet och även göra dem
handlingsförlamade. Vill vi visa dem att det enda alternativet är en
värld där den egna tillfredsställelsen är målet?
I den världen vill jag inte bo. Jag vill umgås med människor som tar
ansvar i det lilla och det stora, som ger sina medmänniskor hopp och
visar solidaritet och omtanke med andra. Vi = dom= sant
Catarina
Rolfsdotter-Jansson
rolfsdotter@telia.com
den 20 november 2007 10:36
|