Hur andas du egentligen?
 

Andas bör man annars dör man. Titta på ett sovande barn eller en stor hund och lägg märke till hur hela deras bröstkorg expanderar när de andas. Hela bålen rör sig. Så är vi skapade för att andas. Men någon gång i tonåren när livets hårda realiteter presenterar sig slutar de flesta bukandas. Andningen hamnar högt upp i bröstet, blir kort och ineffektiv.

När du bröstandas syresätter du dig sämre och ökar risken att får muskelspänningar, framförallt i nacke och axlar. Slaggprodukter som mjölksyra samlas och du blir tröttare och mindre fokuserad.

Läs detta och testa: Sätt dig bredbent en bit ut från stolen. Blunda. Sträck på ryggen och sänk axlarna. Lägg ena handen på magen, den andra på bröstet. Andas in djupt nere från magen och känn att magen rör sig ut lite från kroppen, därefter nästan direkt bröstkorgen. Andas ut och in genom näsan. När du andas ut sjunker bröstkorgen och direkt efter magen in mot kroppen. Se till att du verkligen tömmer lungorna helt och hållet.

Andas så i några minuter. När du känner dig spänd, ofokuserad eller stressad kan du ta till andningen. Efter lite övning behöver du inte lägga händerna på kroppen, det funkar ändå.

Djupandningen är även ett utmärkt redskap att använda för att stilla sinnet vid djupavslappning och/eller meditation. Genom att följa andningens väg ut och in och låta andra tankar bara glida förbi utan att lägga någon vikt vid dem, går hela vårt system ner i viloläge. Ju oftare du tillämpar djupandning, desto snabbare kommer du ner i varv.

I mina föreläsningar, till exempel i den som heter ”Hållbar människa” använder jag djupandningsövningar som ett redskap för att ge åhörarna möjlighet att stanna upp och reflektera över sina värderingar och hur de lever efter dem. Utan eftertanke är risken stor att vi springer på helt fel bollar, rentav spelar i fel lag.

Så andas. Rätt.